erralaah

Ibland känner jag en helt omotiverad nöjdhet och livsglädje komma över mig. Då tror jag att jag ska dö, att jag på något sätt har försonats med en högre makt för alla mina synder. För detta brukar bara ske när man är i riktigt grisiga och jävliga situationer. Det kanske är nån jävlighetsreceptor i hjärnan som får spel och sänder tvärtomsingnaler, eller så är jag helt enkelt bara en genomlycklig och positiv person?

Jag tror inte att jag är skapt att kliva upp 04.25 på morgnarna. Jag saknar både finmotorik och logisk tankeförmåga vid den tiden, och jag kan inte ens andas regelbundet. Det är en jefvla tur att vi samåker för då är de ju alltid nån som  lyckats vakna i tid, men snart kommer dan då vi fixar till en kollektiv försovning och får bära det stora luggslitna hundhuvudet som är alldelens blött i pälsen. Nu ska jag försöka sova några snabba timmar å sen äre Påèt igen.