söndag.

Nyss hemkommen från en urban och jävlig rullskidstur. Hipsters, hundar och håligheter gjorde tillvaron sur och omöjliggjorde ett harmoniskt stakande. Här på HBH kokar jag lax och stålsätter mig för arbetsveckan. Kvarnen stod med vidöppna dörrar på Tjärhovsgatan och någon var tvungen att ta på sig ansvaret att stänga den. Därav denna gnagande skörhet jag upplever i afton. Allt ställs på sin spets. Vem är jag och varför? 

hej.

Gör ett nytt bloggförsök nu när man sagt upp alla sociala medier och annat som distanserar en från den totala hängivelsen till konsten. Jag har så mycket fritid nuförtiden som jag ägnar åt diverse projekt som legat i träda då man varit fjättrad i arbetets bojor.
Av min 25kvm stora lägenhet här i Filipstad har jag allokerat 6 kvadratmeter åt en MYCKET verkligetstrogen installation föreställande slaget vid Lutzen- helt utförd i trolldeg. Gustav II adolfs trogna springare Streiff ser ut som en övergödd shetlandsponny, men annars tycker jag att jag lyckats fånga denna historiska händelse på ett mycket överskådligt och gripande sätt. Nu återstår bara att måla skiten, men det kändes så innihelvetes övermäktigt så jag funderar på att leta upp nån Warhammer-tönt som får göra det åt mig.
Annars så skriver jag en hel del nidvisor och jobbar med en arbetarroman som handlar om en karl som blir inlåst på stålverkets toalett och när han blir utsläppt så har det gått 20 år och allting har förändrats men inte till det bättre.
Det är marknad i staden nu, och värmlänningarna går man ur huse för att besöka öltälten och marknadsstånden där man kan få sig en tjusig ylandevargar-jacka. Pojke möter flicka och om de bägge hatar vargar, stockholmare och alla andra speedway-lag än Valsarna så är det en "match made in heaven" . Livet går vidare sådetså.

vermland

Sitter och försöker greppa att man snart är tillbaka i dödskallegrottan i Filipstad. Det är en olustig känsla när man sätter sig i bilen och drar söderut. De första 100 milen brukar gå bra, men sen kommer man till inavelsskogarna där släktträden saknar grenar och alla syskon sitter bakom köksgardinerna och är rädda för vargar, invandrare och storstäder. Om man får motorstopp där ute mitt i natten bör man ej knacka på i enslig gård ty syskonen skyddar varandra och värjer sig mot gråben, myndigheterna, bockfrämmat och andra farsoter som förutses i kaffesumpar och stjärnorna.
När man väl har satt sig till rätta i Filipstad brukar det dock ordna upp sig. Man ger upp, kommer in i andra andningen och försöker leva och verka efter bästa förmåga. Nu ska jag dock njuta av mina sista 48 timmar i frihet.

nu är det nästa år.

Livet går sin gilla gång för den lilla människan. Man låter udda vara jämnt, nåd gå före rätt och tar dagen som den kommer. Om kvällarna går man till sängs och bockar av ännu en dag då det stora lyftet inte kom.Men man får vara glad för det lilla;kanske en gullig noshörning på TV, fast och fin avföring eller en lyckad tvättstugebokning.
Det blev ett nytt år till slut och lika traditionsenligt som backhoppningen, Ivanhoe och Wienfilharmonikerna inleddes det med sänkt allmäntillstånd och sträv tunga. När man hämtat sig hyffsat drog vi och tog ett ispass på Kullerinken så man fick andas lite. Det är ju härligt när man är gammal och har körkort och kan sitta i bilen och knyta skridskorna, inte som i slutet på 80-talet då man lade hockeytrunken i en pulka och knatade till hockeyrinken, knöt på sig skridskorna i den stränga kylan och stapplade runt och drömde om att vara Mario Lemiuex. Men det är klart ,på den tiden hade man både blodcirkulation och livsgnista, innan kärlkrampen och livet hade gjort sitt för att lägga sordin på stämningen.
peace out brothers n sisters.

midvinternattens köld är hård.

Om man är vaken kl. 04.30 bör man antingen vara full eller jobba natt. Att höra alarmet ljuda och kliva upp vid den tiden bryter mot en rad viktiga konventioner och förhållningssätt som vi människor skall rätta oss efter för att kunna leva anständigt. I morse var jag så trött att jag var tvungen att flämtande ligga med huvudet ut över sängkanten och riktigt koncentrera mig på att andas regelbundet. När jag började komma till sans hasade jag mig ut i köket och petade i mig lite skinkmackor och bananer.
Man blir fruktansvärt deprimerad av att stiga upp mitt i natten. Alla ens tillkortakommanden och nederlag spelas upp i huvuden med målsättningen att bryta ned dig tills du sitter gråtande under en filt och trycker i dig en hel Alladinask. Sen går man ut i bilen och möts av frostade och insynsskyddade fönster. En liten retsam smält fläck syns på motorhuven som ett förjävligt bevis på att motorvärmaren har gått men att säkringen till kupèvärmaren har löst ut. Det kan ni skriva in i KYOTO-protokollet , jag ger fan i om jag skonar miljön på en kallstart om jag likförbannat skall skrapa rutor och sitta på iskalla säten och riskera problem med kisseriet och hemorojjder. Sen det sista man gör är att likförbannat glömma att dra ut sladdjäveln med den inte alls förvånande händelseutvecklingen att man sliter med sig hela uttaget som sedan släpar som en gullig svans under bilen.
I det här skedet skall man bara ge upp. Gå och lägga sig igen. Byta spår.
Jahaja 4,5 timmar tills det är dags igen... sista rycket innan Jul.
Glad natt!

Nu är det nära.

Nu är det mindre än 12 timmar tills vi får sätta oss i bilen och rulla ut ur Filipstad. Då pluggar vi in katetrarna och äter chips och snask från handskfacket, för när vi väl börjat rulla norrut stannar vi aldrig för några trängande naturbehov. När man kommer norr om Dalälven kan man låsa upp bildörrarna och vågar stanna vid rödljusen igen utan att bli antastad -då är vi i vårat naturliga habitat och förstår de sociala koderna. Det skall bli riktigt skönt att komma innanför Gällivares 50-skyltar igen och fira en gammeldags jul och vara så där skimrande och överjävla lycklig som dom är på omslaget till Vakttornet. Julstämningen smyger sig så sakteliga på, snart är det tid att åter smyga fram längs kraftledningsgatorna och stjäla den perfekta granen.
Jag har gjort jul här "hemma" i lyan -eller kvarten kanske man skall säga- Jag hade inte blivit särskilt förvånad om det satt någon Christer Petterson- typ i soffan och ylade en dag när jag kommer hem från skolan. Jag har ätit upp gammal mat ur kylen i alla de möjliga äckliga kreationer och varit och slängt burkar och glas i miljölådorna som den goda samhällsmedborgare man är för vi lånar jorden av våra barn och isbjörnen har inte tagit simborgarmärket. När jag sedan skulle panta burkar stötte jag dock på patrull. När jag hade pantat PET:arna och stod och grävde upp kladdiga ölburkar ur påsen knackade en filipstadstant med ylandevarg-tröja snowjoggers och flåtthår mig på axeln och frågade om jag var klar och om hon skulle trycka ut mitt kvitto. jag bad henne trycka på Biståndsknappen varpå hon replikerade :-"du har rätt till dina pengar", tryckte på kvittoknappen och gav mig kvittot -för min inre syn såg jag hur 36 afrikanska barn blev utan kritor och ritpapper. Paff gick jag därifrån -med en något kantstött julstämning.

söndagskväll.

Nu har vi fått snö så det börjar likna de kalla vintrarna på 80-talet då man satt isolerad i stugorna från oktober till mars och spelade svälta räv och täljde nya piggar till räfsorna. Jag funderar på att rycka igång polarisen och åka ut till stugan och bara elda och finnas till. Eventuellt kanske man skriver ihop ett nationalepos eller nån jävla musikal. Nu ligger jag och glor på terminator istället för att studera. Jag är ju faschinerad av robotar och datan. Jag blir otrygg när dom datoriserar och far fram i  våran vardag. Men här nån dag ska jag skaffa mig en Shopexpress-pistol på Coop. man vill ju inte stå kvar på perrongen när framtidståget går.

balkancharter

Jag har varit på min första charterresa sedan 1997. Då var man ju ganska ung ännu, och jag kommer inte ihåg att jag upplevde denna dagce nter-känsla som nu infann sig. De unga och ärtiga solflickorna hjälpte till ända från det att man släntrade in på Arlanda och såg till att man var påklädd, snyten och inte tappade bort pass och boardingkort. På planet flöt konversationerna smärtfritt med medpassagerarna och vi satt å jämförde priser på taxfreespriten , pratade om valet utan att stöta sig med någon samt drog diverse anektoter. Allting kändes väldigt trevligt och helylle tills man insåg att man var tvungen att hela tiden vänta på alla som uppenbart hade kuggat på fyraårskontrollen och behövde 100% tillsyn.
Vi tog några dagars charterslappande, men sen hyrde vi en bil och drog till Bosnien. Otroligt vackert land, fick lite Norge-känsla när man körde på de slingriga vägarna med broar och tunnlar och djur som inte finns i Gällivare. Att strosa runt på Sarajevos gator och torg var en speciell känsla. De sönderskjutna fasaderna stod i skarp kontrast till alla de affärskomplex som rest sig lite här och var bland ruinerna.
När vi skulle åka tillbaka till Sverige hade en liten pippifågel flugit in i motorn och planet hade havererat. När de i högtalarsystemet annonserade ut en 3 timmars försening blev alla chartermångon hemskt vilda och upprörda. De stod och stirrade på flygplanet som om de skulle kunna reparera det med enbart tankekraft. Domedagsprofeterna och krösamajjorna spekulerade i vilka hemska följdkatastrofer detta kunde leda till. När flygbolaget så delade ut matsäckar knuffades, rev och slet folk i påsarna som att det gällde en hjälpsändning till ett flyktingläger i Darfur. Men den svenska folksjälen är väl sådan - VI har det så pass bra att så fort det kör ihop sig lite så vill vi gärna späda på lite extra...för att få lite katastrofmys i vardagen.

08

Skolan har slutat men jag sitter kvar i Filipstad. Här är det väldigt tjusigt på sommaren. Värmland är ju överlag en fantastisk grund för sociala studier, och nu har jag funnit ytterligare ett fenomen att analysera och irritera mig över: - Stockholmarnas intåg.
När stockholmarna säger att dom skall åka till "landet" så är det oftast Värmland dom menar. Möjligtvis kanske någon sticker iväg till ett torp i Sörmland, men Värmland är helt klart överrepresenterat. Det är hit stockholmarna åker för att vara förstående och accepterande mot lokalbefolkningen, åka båt och få spendera all den där kvalitetstiden de drömt om under vinterhalvåret då de suttit och stirrat på pendeltågen. När stockholmarna blandas med lokalbefolkningen sker det intressanta möten.
Idag när jag var och körde mitt stenhårda gympass kom det in en överklasskärring. Hon sänkte musiken och ville "tala med den ansvariga för anläggningen". Då någon sådan inte fanns under kvällstid började hon inspektera stereoanläggningen, tog på sig sina överklassläsglasögon , tittade uppgivet på displayen och sa: "aere din skiva?"  I vanliga fall hade jag sagt något diplomatiskt i stil med "jo, men du kan sätta på radion om du vill" Nu var jag dock tvungen och säga "Jo, å på det här gymmet lyssnar vi bara på MANOWAR" Hon sa inget mer utan letade upp första bästa lokala tant att börja småprata med,- bara för att ganska omgående komma in på att hon minsann bodde i USA, men nu var och hälsade på sin gamla mor här på "landet". Hehe jag höll jevla på att dö.

En plats i solen.

Idag när jag kände mig som en urkramad trasa och släpade mig till skolan fick jag syn på Filipstads yrkesdrickare som slagit läger på "Ön" i Skillerälven. Där hälsade de våren med glädje, sång och en marinella. En herre stod i bar överkropp och klappade sig förnöjt på magen, en annan stod och ropade efter en förbisimmande anka och resten av dem satt bara och fanns till i den nutid som vi andra var alldelens för upptagna för att uppleva. Jag kände en otrolig drift att ansluta mig till gänget. Den här tiden på året är det svårt att tro att dessa människor suttit i en lägenhet hela vintern och försökt att få pengarna att räcka till, för just nu är dom kungarna av staden. Så får man ju absolut inte säga enligt gängse moralnormer och vedertagna förhållningsätt gentemot de mindre lyckligt lottade i samhället, men ändå.

Om jag plötsligt en dag hade fått något lurigt i blicken och helt enkelt bestämt mig för att ge upp allting och mera ta dagen som den kommer så är det inte omöjligt att jag hade suttit i Filipstad. Här finns ett digert utbud av alkisbänker som jag inte ens tror att storstadsregionerna kan hävda sig emot. Lagom skålformade sitsar och naturliga avlastningsytor för medhavd matsäck. En alkisbänk bör vara placerad så den ger god överblick över staden men samtidigt erbjuder viss avskiljdhet. Man bör kunna iakta förbipasserande människor och slänga ur sig någon kvick kommentar emellanåt, Även entreprenadmaskiner är vilsamma för ögat att titta på . Viktigt är också att platsen erbjuder en varierande flora och fauna. Djur är helt klart underhållande och en ständig källa till diskussioner och funderingar. Här nedan får ni smakprov på två platser där ni mycket väl kan hitta mig då jag börjat gå den breda vägen så att säga:



Fin bänk med bra överblick över Stora torget.



Otrolig Brännvinsbrygga
.


Lesjöförs

Idag har vi varit i Lesjöfors. Det kändes som att komma till festen minst tio år försent. Någon hade hissat en sydstatsflagga, lite festligt så där nu på lördagseftermiddagen för att symbolisera någonting viktigt. I Lesjöfors fanns det en hel del hyffsat mactäätus industriruiner, monument från en svunnen tid när stålet och bandyn satte orten på kartan och man inte behövde åka utanför sockengränserna för att fortplanta sig. Nu tillverkar man mest fjädrar där. Fjädrar är ju bra; tänk dig en kulspetspenna eller t.ex dämparna på din bil utan fjädrar och du inser att det inte hade varit så kul, men det är ju inte siliconvalley direkt.

När man en gång grävt med rotortilt...

Idag satte vi oss på stan och iaktog folklivet. Det var mycket människor i farten och på stora torget arbetade kommunalarbetare och entreprenörer med uppröjning, kabelgrävning och diverse andra aktiviteter man kan ta sig för då tjälen har släppt både i marken och hjärtat. En grävmaskin lastade sly på ett lastbilsflak. Den var utrustad med en jättetjusig kloförsedd rotortilt och grävmaskinisten grep vant tag i grenarna och svingade upp dem på flaket med god precision.

Nu började vi bli en liten skara som iaktog arbetet. Pensionärsgubbar som stödde sig mot sina rullatorer, grävmaskinistens kollegor, folk som låtsades vänta på någon.. -åsso vi förstås.

Det börjar spekuleras i leden: "-undrar om han kör klorna på vänster eller höger joystick?" ,"måntro hur mycket diesel en sån där slukar i timmen?". De övriga kommunalarbetarna märker att dom är iaktagna. En av dom reser sig upp, startar en motorsåg och fäller en björk lite så där lagom nonchalant för att sedan återgå till den mera passiva formen av kommunalarbete. Grävmaskinsföraren känner sig som en Rockstjärna och börjar trixa och spexa: lyfter en vibrator fram och tillbaka och flyttar smågrenar med ett exakt pincettgrepp. En fyraåring tvärnitar med sin lilla flaggförsedda cykel och börjar titta på skådespelet. Barnets mor vänder sig om och manar på ungen att fortsätta cykla. Barnets far manar också på sin lille son, men bara lite halvhjärtat sådär, för egentligen vill han också hemskt gärna stanna och titta. Runt ikring hela torget ser man män som står och tjyvkikar och låtsas pyssla med något annat. För har man en gång grävt med rotortilt så vill man inte vara utan.

Öppna landskap

Fan vad jag har lyssnat på svensk gubbrock på sistone. Ni kanske tänker att det är lätt hänt när våren kommer och man gärna vill sitta utomhus och dra igång "öppna landskap", men jag har botaniserat på djupet i denna genre och hittat de riktigt obskyra B-sidorna så att säga. Låtar om medelålders män som sitter och funderar. Så pass trygga i sin sexualitet att de gärna bakar matbröd och planterar om krukväxter, fast alla ändå vet att de när som helst kan gå ut och stressbyta en kamrem eller fälla en 20-taggare på 180 meters avstånd. Halvgråa män som stirrar ut över havet med frihet i blicken och båda fötterna på marken. Man har trots allt en bit kvar innan man är där.

.


uppgång och fall.

Vi har varit och tittat på gamla gruvsamhällen förra veckan, monument från en tid då luften minst sagt gick ur den svenska basindustrin. Det är fascinerande med övergivna platser. Lite katastrofmysigt sådär när människan har fallit på eget grepp eller blivit överrumplad av naturkrafter som är långt mycket kraftigare än börsens svängningar. Kärnkraftsolyckor, dammhaverier och industrikollapser väcker eftertanke och får oss att inse hur förgängligt allting är och att det är lika bra att ge upp direkt, för då kan man iallafall stå där med korsade armar och säga "vad var det jag sa" när flyttlassen börjar rulla och undantagstillstånd råder.

De övergivna platserna har dock börjat föra en tynande tillvaro runt om i landet. Det är alltid nån jävla riskkapitalist eller lokal eldsjäl som skall förvandla våra stenhårda industrimonument  till äventyrsland, paintballhallar och SPA-anläggningar. Men allting runt omkring oss behöver inte vara happenings och roligheter. Ibland kan det vara bra att bara låta sig förstummas över någontings förjävlighet.

fredag

Det är lite uppförsbacke med bloggandet. Detta beror på att jag har så inihelvetes många göromål och åtaganden på schemat och dygnet har bara 24 timmar hur man än räknar och fuskar. Jag skall skriva en generationsroman och ge ut en episk singersongwriter-skiva hade jag tänkt, för kreativiteten blomstrar alltid när man borde göra annat, som att jobba med partialbråksuppdelningar till exempel.

Skapandet är inget som kommer till dig då det finns "tid över", när disken är diskad och tvätten sorterad. Man måste hugga direkt när inspirationen kommer och då måste man ibland göra avkall på sådant som enligt statistiska centralbyrån ingår i ett normalt och gudfruktigt leverne. Jag har varit jävligt rebellisk i veckan. igår drack jag läsk till maten fast det inte var helg och i tisdags köpte jag en chipspåse som jag åt upp innan middagen. Bara för att visa vem det är som bestämmer.

Om

Min profilbild

Erik

RSS 2.0