erralaah

Nu är det jakttider. Det tas bokslut vad gäller laxfisket och lite trevande börjas det pratas hundpejlar, ståndskall och rödpunktssikten för att sedan låta allt brisera i en kakafoni av mer eller mindre sanna historier. Nästa vecka börjar det synas baktunga pickuper längs norrbottens skogsvägar med en köttlast på flaken till värden som vida överstiger Nigerias bruttonationalprodukt.

Man blir otroligt sugen att jaga lite grann, men då jag varit lite lat med jägarproven och tillgången på svartbössor hittils varit mager måste jag nog vänta till nästa höst. Men jag kommer att hållas uppdaterad om avskjutningen, och månaden efter jakten brukar vi nästan få vada i tomhylsor från alla älghistorer. faan nu blev det sent igen.

vafan. det är ju tydligen sant att Stefan Edberg har servat linjemannen Richard Wertheim i Skrevet så att han blev alldelens död. Jag trodde det var en myt, men detta skall förmodligen ha skett 1983 och kokainet var inte inblandat, för langaren hade tydligen tagit fel på dag och plats. Ledigveckan är snart slut och jag har inte varit inblandad i några SIDA-projekt i afrika eller löst klimatfrågan, men jag har vilat upp mig ordentligt och källsorterat mjölkpaketen iallafall.

Jag var ute och sprang en längre sträcka idag, flåset fungerade fint men benen tog slut. Jag var tvungen och gå emellanåt på slutet, men jag såg jävligt koncentrerad och stursk ut när jag mötte folk för att ge skenet av att det var vilofasen i någonslags sjuk intervallträning. På hemvägen lufsade jag förbi Terassvägen och förvånades över hur naturen tagit tillbaka området där skidis-kåkarna en gång stod. Jag tänkte tillbaka på första året i gymnasiet när man åkte buss kring Malmberget/Gällivare iklädd hardcorehood och ryggsäck och ölade i höstmörkret. fifaan va fint.

Idag läste jag om ett gäng forskare som hade "hittat" 125000 gorillor i ett träsk i mörkaste Kongo. Det är tamefan inte som att hitta ett par borttappade glasögon eller en tjugolapp i handskfacket. Nu finns det tydligen dubbelt så många gorillor som tidigare, men man kan ju undra vem som slarvade bort dom från första början och vad dom har sysslat med under alla dessa år?

 
Monkey biz

Förut kunde man åka på sommarläger,paddla kajak och vara ute och flamsa på nätterna. Vi åkte buss längs riksväg 45 och var på väg till nån avfolkningsbygd där det tydligen fanns en bygdegård och en camping som hade uppförts på initiativ av ett driftigt kommunalråd under 80-talets början. Dess solblekta vattenrutchbana och luggslitna minigolfland stod dock numera som en smärtsam påminnelse om hur norrmännen hellre åkte till Pite havsbad  eller Sunny beach, men får oss var det som en liten stad, ett sommarsyndens näste där allt kunde hända. Vi var fyra i våran stuga. Jag och en god vän, en skum snubbe från tornedalen som började med att såga av alla fyra ben på matbordet, och en liten kille som hade en Gameboy med färgskärm -han var vi både  imponerade av  och lite rädd för. Hans farsa skulle tydligen vara hemlig agent, men det framkom långt senare att han var handläggare på kommunen och hade  hand om sophämtning och snöröjning ute i byarna.

Vi hade roligt med våra nyfunna vänner. Det låg liksom aldrig för oss att rida runt i cirklar på en livstrött shetlandsponny eller gå tipspromenad som de andra ungdomarna hade på planeringen, Vi utforskade den svenska sommaren på ett mera handgripligt sätt. En natt lockade vi in ett  stort lortigt får i servicebyggnaden så panik utbröt bland flickorna som satt och spelade "finns i sjön" . Efter den i våra ögon oskyldiga händelsen vidtogs det åtgärder. Vi skulle följa med en gubbe ut i skogen under två dagar och lära oss veta hut. Vi bodde i en tältkåta och fick lära oss allt om bark och rötter och vad man kunde äta och vad man skulle ge fan i. På kvällen den andra dagen när vi satt och blickade ut över sjön och hörde hur storlommens vemodiga lockrop ekade någonstans långt borta blev gubben djup och sentimental och började berättade om sitt liv och sina tillkortakommanden. Sen sa han att vi var fina ungdomar som inte alls behövde spela allan och leva jävulen för att komma någonvart i livet. Det var som att vi  fyra fann ett inre lugn efter detta och den sista dan hade vi bara ett fel på tipspromenaden.