erralaah

Idag när jag kände mig som en urkramad trasa och släpade mig till skolan fick jag syn på Filipstads yrkesdrickare som slagit läger på "Ön" i Skillerälven. Där hälsade de våren med glädje, sång och en marinella. En herre stod i bar överkropp och klappade sig förnöjt på magen, en annan stod och ropade efter en förbisimmande anka och resten av dem satt bara och fanns till i den nutid som vi andra var alldelens för upptagna för att uppleva. Jag kände en otrolig drift att ansluta mig till gänget. Den här tiden på året är det svårt att tro att dessa människor suttit i en lägenhet hela vintern och försökt att få pengarna att räcka till, för just nu är dom kungarna av staden. Så får man ju absolut inte säga enligt gängse moralnormer och vedertagna förhållningsätt gentemot de mindre lyckligt lottade i samhället, men ändå.

Om jag plötsligt en dag hade fått något lurigt i blicken och helt enkelt bestämt mig för att ge upp allting och mera ta dagen som den kommer så är det inte omöjligt att jag hade suttit i Filipstad. Här finns ett digert utbud av alkisbänker som jag inte ens tror att storstadsregionerna kan hävda sig emot. Lagom skålformade sitsar och naturliga avlastningsytor för medhavd matsäck. En alkisbänk bör vara placerad så den ger god överblick över staden men samtidigt erbjuder viss avskiljdhet. Man bör kunna iakta förbipasserande människor och slänga ur sig någon kvick kommentar emellanåt, Även entreprenadmaskiner är vilsamma för ögat att titta på . Viktigt är också att platsen erbjuder en varierande flora och fauna. Djur är helt klart underhållande och en ständig källa till diskussioner och funderingar. Här nedan får ni smakprov på två platser där ni mycket väl kan hitta mig då jag börjat gå den breda vägen så att säga:



Fin bänk med bra överblick över Stora torget.



Otrolig Brännvinsbrygga.

Idag har vi varit i Lesjöfors. Det kändes som att komma till festen minst tio år försent. Någon hade hissat en sydstatsflagga, lite festligt så där nu på lördagseftermiddagen för att symbolisera någonting viktigt. I Lesjöfors fanns det en hel del hyffsat mactäätus industriruiner, monument från en svunnen tid när stålet och bandyn satte orten på kartan och man inte behövde åka utanför sockengränserna för att fortplanta sig. Nu tillverkar man mest fjädrar där. Fjädrar är ju bra; tänk dig en kulspetspenna eller t.ex dämparna på din bil utan fjädrar och du inser att det inte hade varit så kul, men det är ju inte siliconvalley direkt.

Idag satte vi oss på stan och iaktog folklivet. Det var mycket människor i farten och på stora torget arbetade kommunalarbetare och entreprenörer med uppröjning, kabelgrävning och diverse andra aktiviteter man kan ta sig för då tjälen har släppt både i marken och hjärtat. En grävmaskin lastade sly på ett lastbilsflak. Den var utrustad med en jättetjusig kloförsedd rotortilt och grävmaskinisten grep vant tag i grenarna och svingade upp dem på flaket med god precision.

Nu började vi bli en liten skara som iaktog arbetet. Pensionärsgubbar som stödde sig mot sina rullatorer, grävmaskinistens kollegor, folk som låtsades vänta på någon.. -åsso vi förstås.

Det börjar spekuleras i leden: "-undrar om han kör klorna på vänster eller höger joystick?" ,"måntro hur mycket diesel en sån där slukar i timmen?". De övriga kommunalarbetarna märker att dom är iaktagna. En av dom reser sig upp, startar en motorsåg och fäller en björk lite så där lagom nonchalant för att sedan återgå till den mera passiva formen av kommunalarbete. Grävmaskinsföraren känner sig som en Rockstjärna och börjar trixa och spexa: lyfter en vibrator fram och tillbaka och flyttar smågrenar med ett exakt pincettgrepp. En fyraåring tvärnitar med sin lilla flaggförsedda cykel och börjar titta på skådespelet. Barnets mor vänder sig om och manar på ungen att fortsätta cykla. Barnets far manar också på sin lille son, men bara lite halvhjärtat sådär, för egentligen vill han också hemskt gärna stanna och titta. Runt ikring hela torget ser man män som står och tjyvkikar och låtsas pyssla med något annat. För har man en gång grävt med rotortilt så vill man inte vara utan.

Fan vad jag har lyssnat på svensk gubbrock på sistone. Ni kanske tänker att det är lätt hänt när våren kommer och man gärna vill sitta utomhus och dra igång "öppna landskap", men jag har botaniserat på djupet i denna genre och hittat de riktigt obskyra B-sidorna så att säga. Låtar om medelålders män som sitter och funderar. Så pass trygga i sin sexualitet att de gärna bakar matbröd och planterar om krukväxter, fast alla ändå vet att de när som helst kan gå ut och stressbyta en kamrem eller fälla en 20-taggare på 180 meters avstånd. Halvgråa män som stirrar ut över havet med frihet i blicken och båda fötterna på marken. Man har trots allt en bit kvar innan man är där.

.

Vi har varit och tittat på gamla gruvsamhällen förra veckan, monument från en tid då luften minst sagt gick ur den svenska basindustrin. Det är fascinerande med övergivna platser. Lite katastrofmysigt sådär när människan har fallit på eget grepp eller blivit överrumplad av naturkrafter som är långt mycket kraftigare än börsens svängningar. Kärnkraftsolyckor, dammhaverier och industrikollapser väcker eftertanke och får oss att inse hur förgängligt allting är och att det är lika bra att ge upp direkt, för då kan man iallafall stå där med korsade armar och säga "vad var det jag sa" när flyttlassen börjar rulla och undantagstillstånd råder.

De övergivna platserna har dock börjat föra en tynande tillvaro runt om i landet. Det är alltid nån jävla riskkapitalist eller lokal eldsjäl som skall förvandla våra stenhårda industrimonument  till äventyrsland, paintballhallar och SPA-anläggningar. Men allting runt omkring oss behöver inte vara happenings och roligheter. Ibland kan det vara bra att bara låta sig förstummas över någontings förjävlighet.