vermland
Sitter och försöker greppa att man snart är tillbaka i dödskallegrottan i Filipstad. Det är en olustig känsla när man sätter sig i bilen och drar söderut. De första 100 milen brukar gå bra, men sen kommer man till inavelsskogarna där släktträden saknar grenar och alla syskon sitter bakom köksgardinerna och är rädda för vargar, invandrare och storstäder. Om man får motorstopp där ute mitt i natten bör man ej knacka på i enslig gård ty syskonen skyddar varandra och värjer sig mot gråben, myndigheterna, bockfrämmat och andra farsoter som förutses i kaffesumpar och stjärnorna.
När man väl har satt sig till rätta i Filipstad brukar det dock ordna upp sig. Man ger upp, kommer in i andra andningen och försöker leva och verka efter bästa förmåga. Nu ska jag dock njuta av mina sista 48 timmar i frihet.
nu är det nästa år.
Livet går sin gilla gång för den lilla människan. Man låter udda vara jämnt, nåd gå före rätt och tar dagen som den kommer. Om kvällarna går man till sängs och bockar av ännu en dag då det stora lyftet inte kom.Men man får vara glad för det lilla;kanske en gullig noshörning på TV, fast och fin avföring eller en lyckad tvättstugebokning.
Det blev ett nytt år till slut och lika traditionsenligt som backhoppningen, Ivanhoe och Wienfilharmonikerna inleddes det med sänkt allmäntillstånd och sträv tunga. När man hämtat sig hyffsat drog vi och tog ett ispass på Kullerinken så man fick andas lite. Det är ju härligt när man är gammal och har körkort och kan sitta i bilen och knyta skridskorna, inte som i slutet på 80-talet då man lade hockeytrunken i en pulka och knatade till hockeyrinken, knöt på sig skridskorna i den stränga kylan och stapplade runt och drömde om att vara Mario Lemiuex. Men det är klart ,på den tiden hade man både blodcirkulation och livsgnista, innan kärlkrampen och livet hade gjort sitt för att lägga sordin på stämningen.
peace out brothers n sisters.
