erralaah

oj vad man känner sig spöad. Igår samlades vi på OK i malmberget, tankade upp skotrarna inför något som var tänkt att bli en utflykt under enklare former med eld, skogskaffe, korv och bullar.  Och det började lovande, vi åkte iväg och slog oss ner vid en klippa där vi eldade och samtalade om stort och smått. Men som vanligt när man har det lite för bekvämt måste man genomföra någon vansinnesåtgärd som gör att man återigen får känna satans närvaro på jorden. Därför beslutade vi oss- helt emot gängse rutiner och bättre vetande att  köra en liten avstickare genom skogen för att ansluta till en förmodad skoterled rakt diagonalt nedanför där vi dundrade in bland träden. efter två timmar med skotrarna mestadels stående tomskovlandes i lingonriset kändes som att man började kunna det där men leden lyste med sin frånvaro. Inlandsisen hade dessutom varit hygglig och stökat ner naturen med ena fantastiska stenfält som vi med lätt ångest skrapade oss fram genom. När vi tillsist kom ner på ett skoterspår som snirklade sig bland träden var det med dämpad entusiasm- vid det laget kändes det som att spåret troligen slutade vid en nedgrävd skoter med ett skelett sittandes på sadeln. Men han som kört där visste sin sak och snart var vi ute på en skogsväg...4,5 mil på 8 timmar. Inte illa.