förmiddagsvecka.
Svårmodet ligger tungt över malmfälten och det känns som en golgata-vandring att gå ut till bilen på morgonen och släpa sig till arbetet. Kylan vill inte gå ur kroppen och jag har suttit i maskinen och känt mig bräcklig och skör, med existensiella tankegångar och en känsla av vanmakt. Men ibland kommer det uppstigningar när man känner sig omotiverat glad, man tar motgångar med jämnmod och går gnolandes genom svårigheterna. Då tror jag att jag ska dö. Eller att jag blivit drogad. För bättre tider kommer oftast smygande bakifrån -plötslig glädje kommer på kemisk väg.
