room service.


Vi hade just insett att sfären runt barndomshemmet inte hade mer att erbjuda och likt löptikar smög vi  oss närmare och närmare gårdsgränserna för att en dag ge oss av längs vägen. De var ungefär som i stephen King-filmen "stand by me"  där ett gäng grabbar ger sig av efter järnvägen för att leta efter en snubbe som visar sig vara överkörd av tåget. Nu letade vi ju i och för sig inte efter någon döing utan snarare brädor, järnrör och byggfrigolit, men vi var ett riktigt gäng och det var saker i görningen. En viktig sak när man är ett gäng är att inga gubbar ska få jävlas med en. Speciellt inte sådana som skottar snö och staplar ved i perfekt symmetri och gudomliga proportioner. Med ungdomlig entusiasm började vi montera upp plankor och annat bråte i ett skogsparti i samhället, hela tiden iaktagna av den äldre mannen på andra sidan gatan. Han hade synpunkter på det mesta och stegade dagligen längs sina tomtgränser likt en israelisk gränspolis för att kontrollera att vi inte inkräktade på  hans påstådda landområden.

Men på varje gringubbe går det enligt statistiska centralbyrån en minst lika snäll tant och när vi började få slut på både det knyckta och fådda byggmaterielet började vi snegla på virkeshögen som låg pedantiskt uppstaplad utanför gubbens gård. Nu behövde vi bygga ut och snart stod vi med mössorna i handen och ringde på dörrklockan på andra sidan vägen för att höra om han trots allt inte kunde avvara några brädor. Det var bara tanten som var hemma, men hon kunde för sitt liv inte tro att hennes man skulle motsätta sig detta, och gav oss sin välsignelse att  börja rota bland plankorna. Det var prima furuvirke, sånt där som luktar lite hemtrevligt och lantligt när man sågar i det. Visserligen var det hack, spår och andra ursågningar, men vi kapade och spikade -hellre än bra -tills vi hade byggt en övervåning där man kunde sitta och blicka ut över nejderna. När gubben kom hem och insåg att det var hans nyinköpta friggeboda-byggsats som vi så omsorgsfullt hade sågat itu och spikat upp i trädtopparna såg han mycket trött ut. Han dog senare, men jag tror det var hjärtrelaterat.

Kommentarer
Postat av: ynnoc

HAHAHA jag jevvla dör om denna historia är sann

2009-02-26 @ 12:06:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0